Nu har jag kommit hem från jobbet, var inte så jobbigt att jobba som jag trodde att det skulle vara även fast vi fick en hel del att göra :) Innan det var dags för läggning så satte Hon sin hand på min kind och tröck mitt huvud mot hennes och gav mig en kram och sa "Du och jag", det betydde väldigt mycket för mig, att hon verkligen kan anförtro sig åt mig och att hon vet att säger jag en sak så gör jag det också och att hon verkligen uppskattar det man gör.

Imorgon är jag i alla fall ledig, hoppas på dåligt väder för imorgon är det tvätt-dag, wiiho!! Alltid lika roligt och något som är ännu roligare är ju att vi har typ 1000 trappor upp till oss, vi bor högst upp och det har ju verkligen både fördelar och nackdelar, haha :) Motion får man i alla fall..

Puss! / Ida Pettersson

Rubriken är ett citat av min kära syster som kämpar med en hjärntumör.

Finns så många i den här världen som sitter och skrattar åt "sär", kallar dom olika saker och är nedlåtande mot dom. Sär blir ofta dumförklarade även fast dom kanske förstår allting i alla fall. Jag har aldrig varit den som suttit och skrattat åt sär, jag har aldrig varit den som suttit och skrikit efter dom olika nedlåtande ord men det beror på att jag har växt upp med en syster som har en hjärntumör, hjärntumören har gjort så att hennes ämnes omsättning inte är den bästa och det har även slagit ut ögonen så hon är halvblind, hjärntumören som tar upp nästan halva huvudet gör så att hon är som en 7, 8 åring i huvudet även fast hon är snart 23 år.

Hjärntumören kommer sitta i hennes huvud ända tills den sprängs och sen när den sprängs ja, då är hon död. Så det folk alltså dumförklarar, kollar snett på, kastar skit på, det är dom folken som lider mest, dom kan inte råför hur dom ser ut, hur dom beter sig eller hur dom är som person. Dom har inte valt att ha den sjukdommen dom har, dom vill garanterat inte ha den sjukdomen heller, men dom kan inte göra något åt saken och det är DET ni sitter och skrattar åt, ni skrattar åt en människa som lider och som säkert hade gjort vad som helst för att få vara normal, precis som ni.

Jag vet att min syster har fått ta en hel del under hennes år, det får hon fortfarande göra jämt och ständigt och det gör ont i mig av att se henne komma hem och vara ledsen för att någon som inte vet bättre sagt något elakt åt henne. Personal på affärer dumförklarar henne för det mesta och det gör mig så jävla arg. Jag har lovat mig själv att gå emellan varenda gång jag får höra något när jag är med och det har jag gjort, det kommer jag fortsätta att göra, för min syster hon blir lika glad varje gång, hon skiner upp som en sol när jag kommer och säger att det där är min syster och henne ska ni inte jävlas med.

Min syster är nog den mest snälla i den här världen, det är nog hon som absolut inte är värd elaka ord, hon dömmer inte folk och hon har alltid öppna armar. När jag är ledsen då är det hon som kommer och tröstar mig och så har det alltid varit. Så jag tycker att Ni som skrattar åt sär borde tänka om, ni kan ju försöka föreställa er i deras skor istället för enligt mig är inte en tickande bomb i huvudet någonting att skratta åt, eller vad säger ni?

Finns alltid något bakom det där "konstiga" utseendet och sättet.

Det är en människa med känslor och en sjukdom.

^ Här är en bild på världens bästa syster, min älskade syster.

När man är arbetslös så vill man inget annat än att ha ett jobb och få en riktig inkomst men sen när man väl jobbar så hatar man det, ska det vara så? Anledningen till att jag ogillar att jobba är för att det är så "konstiga" tider man jobbar, jag hade egentligen velat ha ett vanligt jobb med vanliga tider så man har kvällen för sig själv, förhoppningsvis så kommer jag ju att fixa det då jag pluggat färdigt till psykolog, jag vill bara komma igång med det nu snart så jag hinner bli klar innan jag är 30 i alla fall, haha ;)

Hur som helst så har jag absolut ingen lust att fara till jobbet idag men måste man så måste man sen om man vill lägga sin tid på det, det är en helt annan fråga.. Jag har ju ändå inte så länge kvar på mitt lilla sommarjobb så jag får stå ut helt enkelt :) Jobb = Pengar = Handla = Lycka = Leva.

Vart tror ni förresten att ordet "jobb" kommer ifrån? Jag tippar på att det kommer från att det är jobbigt att jobba, haha ;) I sånna fall så är det ju inget bra ord, haha.

Morgonen började med morgonmys, vaknade av att hjärtat legade och strök mig i håret, mysigt, morgonen kan inte börja bättre enligt mig. Att vakna upp brevid någon som man älskar av hela sitt hjärta känns så himla underbart, hur ful man än känner sig när man är nyvaken så får han en att känna sig söt bara genom att krypa nära, ge en en puss på pannan och säga "God morgon älskling".

Panik känslan stiger, klumpen i magen blir större och den i halsen är på väg upp som tårar, mina ögon vattnas, andningen blir tyngre och tyngre, jag skakar som ett asplöv, mina tankar snurrar runt, runt och runt. Jag kan inte sova, jag kan inte sluta tänka, jag vill bara glömma allt, jag vill inte veta något, jag vill inte höra något och framför allt så vill jag inte känna något.

Känns på något sätt som att mitt hjärta förnekar allt medans min hjärna tar in allting, allting man får höra hit och dit, ska jag ta in allting eller ska jag fortsätta förneka? Är jag smart som förnekar eller är jag bara riktigt korkad, dum och naiv?

I just want to know if I'm wasting my time.

Är inte jag värd sanningen? Är inte jag värd kärleken? Är inte jag värd att få vara lycklig efter allt jag gått igenom? Är inte jag värd att slippa höra allting? Är inte jag värd att leva ett liv utan svek framöver då hela mitt liv bestått av svek? Jag trodde att jag var värd ett lyckligt liv, jag trodde att jag skulle kunna få leva min dröm och se en framtid..

Was i wrong? Det är allt jag vill veta, det är allt jag begär att få veta.

Pleace don't hurt me and my feelings...

Så otroligt skönt med sommar :) AWIIIE, im happy!

ÅÅÅÅH!!! Äntligen är jag hemma från jobbet igen, jag fick sluta lite tidigare till och med, riktigt skönt att slippa jobba natten om jag ska vara ärlig för jag älskar att få sova hemma, i våran säng. För er som kanske inte vet vad jag jobbar med så jobbar jag som personlig assistent, mer kan jag inte berätta för er för jag har ju faktiskt tystnadsplikt   

Känslan av att komma hem till våran lilla lägenhet från jobbet är en så sjukt skön känsla, den här lägenheten är första lägenheten jag verkligen tvis i och då pratar jag då verkligen inte om grannarna utan jag pratar om inredningen som jag tycker att vi faktiskt fick till, vad tycker ni? :)

Hmh, jag trodde att kollaget skulle bli lite större men jag hoppas att ni inte har en lika liten dator som mig :) Erkänn att vårat duschdraperi som knappt får plats i våran lilla toalett är rätt så jävla snyggt(?), me like, me like! ;)