Direktlänk till inlägg 29 juni 2010
Det är så irriterande att man ständigt hör folk som säger att dom mår dåligt när dom inte ens gör det, det är först när man har varit där nere som man förstår innebörden av "må dåligt", jag förstår den, jag har varit där och jag har nyss kommit upp från den dimman och det känns så himla skönt att vara uppe igen och att faktiskt kunna leva sitt liv, att faktiskt kunna uppskatta dagen och njuta av solen i ögonen, värmen och att kunna skratta och faktiskt mena det och framför allt att slippa låtsas som att man mår bra när man i själva verket inte gör det, DET är skönt, i love it ;)
Nu är inte jag ute efter att ha någon som tycker synd om mig, jag skriver detta för att jag vet att det finns fler som är där nere och som måste förstå att det kommer bli bra igen även fast det känns som att man inte ens har en framtid, att framtiden liksom finns inte. Varför jag också skriver det här inlägget är för att det finns så många där ute i den stora världen som tror att dom är ensamma om att må så dåligt, jag vet i alla fall att jag kände mig ensam. Helt sjukt var också att jag trodde att man skulle må så, jag visste inte ens hur jag hade mått tidigare eller hur man "skulle må", det hade varit så himla längesen jag mådde bra att jag hade glömt hur det var att faktiskt må bra och jag tror att jag hade uppskattat ett sånt här inlägg just då, bara för att veta att allt kommer att lösa sig tillslut, att man skulle må bra tillslut, även fast det absolut inte kändes som det just då.
Var så sjukt jobbigt att sitta där och bara må som man mådde, det fanns ingenting som kunde göra att jag skulle må bra igen, jag ville bara lägga mig ner och sova och aldrig vakna igen eller vakna och faktiskt må bra, att uppskatta dagen istället för att hata att dom alltid dyker upp.. Jag gick varje dag och funderade på vad jag egentligen lever för, varför jag finns och varför jag ska gå runt där och må som jag mådde varje dag och så fick jag ångest varje natt då allt gick utöver min ÄLSKADE pojkvän, min familj, det var sura miner hela tiden från mig, enligt dom men för mig så kändes precis allt så meningslöst att jag sket i hur jag betedde mig, jag sket i vad jag sa åt dom och kunde vissa gånger verkligen inte låtsas som att jag mådde bra, jag orkade inte skratta & le när jag inte kände för det. Men det var bara negativa tankar i mitt huvud hela tiden en av dom var när jag kollade mig i spegeln och äcklades av det, jag tyckte att jag blev tjockare och tjockare även fast vågen visade annat.
Allt var så jobbigt, allt gick fel hela tiden, bakslag på bakslag och där stod jag en dag, en riktigt "svag" dag som jag verkligen tvingade mig ut på en fest, fick höra det ena och det andra om mig, att jag var ful, osv. och dom små orden av dom FULA människorna tog så jävla hårt på mig, det var droppen, jag hade tvingat mig ut för att träffa människor vilket jag verkligen inte orkade med på ett tag eller just då. Efter det så ville jag helt enkelt inge mer än att försvinna, jag kände inte alls igen mig själv, jag tappade hoppet, jag gav upp...
Idag så kollar jag bara tillbaka på det och spottar dom i ansiktet, haha. Jag såg dom 2 på stan för någon vecka sen och jag säger bara att inte fan ser dom då bättre ut än mig. Idag så inser jag att det faktiskt bara var och är ren jävla svartsjuka, nu vet jag att jag ser bra ut och framför allt bättre ut än er, så vem är ni att ens säga någonting om utseende? Haha.. Ja, vad kan mer jag säga? Fattar inte att folk tycker att det är så himla kul att sitta på en liten "fest" och prata om någon som dom verkligen inte känner eller träffat mer än en gång och dömma dom, rakt av bara så där.. Patetiska är vad ni är! ;)
"You don't even know what it's like" lalala..
Tyckte den låten passade in, lyssna på den grymma texten! :)
Hahaha alltså förlåt men det här var så jävla dåligt så att de är inte sant, har aldrig sett någon faila så mkt när dom sminkat sig och hon tror att hon är värsta bra :D ...